Åska

Vid 23 körde det igång. Dovt muller från väster, raketupplyst himmel.
Jag packar min väska: plånbok, kamera, bilnycklar, foton, telefonbok och hänger den på ytterdörren. Lägger fram kläder. Kör fram bilen så den står precis utanför dörren.
Efter en halvtimmer kommer regnet, sen det tilltagande mullrandet.
Jag lägger mig i vardagsrummets soffa, intill barnens rum. De sover tungt, mitt hjärta bankar hårt.

I stan satt jag lojt och beskådande den, som ett storslaget uttryck av Naturens krafter.
Log överseende åt min granne som kurade inne på sin toalett, hopkrupen och vettskrämd (hon var såklart uppvuxen på landet).

Sju år på landet har lärt mig att frukta åskan mer än nästan något annat.
Nu är jag lika rädd.
Mitt hus ligger i slutet på en ledningsgata, intill vatten.
Åskan drar inte förbi här- den stannar upp och vandrar runt, runt. I flera timmar i värsta fall.

Jag har sett blixten slå ner meter ifrån mig, fara ut genom elkontakterna, klyva stora, mastiga träd uppifrån och ner som vore de ostskivor. Elpatron, tv, telefon slogs sönder innan jag lärde mig att dra ut alla kontakter så fort jag hörde det första mullret långt, långt bort. För den kan förflytta sig oerhört fort.

När den är här, precis ovanför mig och minuterna, timmarna går, då infinner sig en känsla som närmast kan beskrivas som att någon/något vill åt mig. Ett katt-och råttalek. Knappt har jag börjat slappna av "nu drog den nog äntligen vidare", så kommer ett blixtnedslag alldeles i min närhet och hela rummet lyses upp som av starkt strålkastarljus och sen följer ett till, ett till och det känns som att vi är inringade, helt utlämnade till vad som ska hända härnäst.

Ja, jag känner till statistiken. Risken för ett blixtnedslag rakt ner i huset är mikroskopisk.
Men det spelar ingen roll. Det känns som att vi är millimeter ifrån det varenda gång.