sommar fast det är vår

27 grader och solen bränner nacken när jag sätter lök.
Det är som på högsommaren; orkar jobba hårt högst en timme, sen måste jag in i skuggan och dricka.
Allt är så torrt. Vitlöken börjar gulna i blasten, buskar och blommor nickar.
Jag tänker inte börja vattna.
Dels är jag rädd om vattnet - det är man om man har grävd brunn, dels vet jag att börja man vattna så får man hålla på.
Jag hoppas på regn snart.
Utan åska.

Åska

Vid 23 körde det igång. Dovt muller från väster, raketupplyst himmel.
Jag packar min väska: plånbok, kamera, bilnycklar, foton, telefonbok och hänger den på ytterdörren. Lägger fram kläder. Kör fram bilen så den står precis utanför dörren.
Efter en halvtimmer kommer regnet, sen det tilltagande mullrandet.
Jag lägger mig i vardagsrummets soffa, intill barnens rum. De sover tungt, mitt hjärta bankar hårt.

I stan satt jag lojt och beskådande den, som ett storslaget uttryck av Naturens krafter.
Log överseende åt min granne som kurade inne på sin toalett, hopkrupen och vettskrämd (hon var såklart uppvuxen på landet).

Sju år på landet har lärt mig att frukta åskan mer än nästan något annat.
Nu är jag lika rädd.
Mitt hus ligger i slutet på en ledningsgata, intill vatten.
Åskan drar inte förbi här- den stannar upp och vandrar runt, runt. I flera timmar i värsta fall.

Jag har sett blixten slå ner meter ifrån mig, fara ut genom elkontakterna, klyva stora, mastiga träd uppifrån och ner som vore de ostskivor. Elpatron, tv, telefon slogs sönder innan jag lärde mig att dra ut alla kontakter så fort jag hörde det första mullret långt, långt bort. För den kan förflytta sig oerhört fort.

När den är här, precis ovanför mig och minuterna, timmarna går, då infinner sig en känsla som närmast kan beskrivas som att någon/något vill åt mig. Ett katt-och råttalek. Knappt har jag börjat slappna av "nu drog den nog äntligen vidare", så kommer ett blixtnedslag alldeles i min närhet och hela rummet lyses upp som av starkt strålkastarljus och sen följer ett till, ett till och det känns som att vi är inringade, helt utlämnade till vad som ska hända härnäst.

Ja, jag känner till statistiken. Risken för ett blixtnedslag rakt ner i huset är mikroskopisk.
Men det spelar ingen roll. Det känns som att vi är millimeter ifrån det varenda gång.

Brödkurs

Idag har jag varit på en brödkurs i Gastronovums regi.
Vi bakade till exempel tomat/spenat/hälso/baguetter/grova/musli/citron/ciabatta/lök/-bröd, samtidigt som vi
pratade, smakade och funderade kring Bröd.
En hel dag med med andra Bröd-människor är upplyftande!

Och idag har träden slagit ut.
Här är alldeles grönt!

jorden har rett sig!

Idag har jag sått sallad, persilja, dill och spenat.
Rabarbern har fått rejäla givor kogödsel och blivit inbäddad i ett halmtäcke.
Sparrisen är lukad.
Två traktorskopor gödsel är utspridd i lök-och potatislandet.

Jag har obegränsat massor kvar att göra innan alla lökar och frö är i jorden
- men nu har allt rullat igång - våren är här!
Och i trädgården blommar vitsippor, pingst-och påskliljor, tulpaner och ginst
och trädens knoppar har slutat tveka och slår ut,
en efter en - våren är här!

Bageriets hjärta

Ugnen räcker inte till.
Jag behöver en med större kapacitet och i veckan kommer det en dubbeldäckad stenugn.
Ture kallar jag honom.
Han är väldigt stor...
åtminstone i ett bageri som är 15kvm.
Och kostar mycket pengar.
Men jag står redan vid vägs ände och måste välja:
antingen baka i sju-åtta omgångar i min minimal ugn -med allt vad det innebär av framförallt tidsåtgång och logistik med jäsningstider-
eller att få in allt i ugnen på ett eller två bak.
Inget svårt val.

Att så i stenland

Ljummen vind, klar sol, påsk.
Marken har rett sig. Jag förbereder för sådd. Det är ett styvt jobb.
Grepgrävning och två stora traktorskopor gödsel ska ut på landen.
Kvickroten i kanterna innebär spadhackning. En tjugo meter kompostlimpa ska flyttas.
Sten, sten, sten. Jag förflyttar tonvis på ett år.
Småsten - som får ligga kvar i jorden.
Större sten- som körs bort.
Storsten- som spettas upp och rullas iväg.
Gigantisk sten- så stor att den inte låter sig rubbas och som traktorn riskerar att välta med.
Den får man helt enkelt bli vän med och odla runt.

smygstarten som blev rivstart

Jag skulle smyga igång bageriet.
Ta en liten sak i taget. Känna mig för. Bli varm i kläderna.
Ett reportage i lokaltidningen för tre veckor sedan omkullkastade min strategi. Totalt.
Sedan klockan 06.30 på utgivningsdagen har jag varit nerringd av brödhungriga.
Jag har bakat och bakat.
Och bakat.

Suget efter omsorgsfullt bakade bröd verkar vara lika stort som uppgivenheten är över industribrödens smaklöshet och tillsatser.
Jag bakar på beställning plus lite extra varje gång. Allt tar slut.
Oftast tar jag bröden direkt ur ugnen och lämnar över dem i den väntanden kundens hand.
Jag är tagen av den översvallande bröd-längtan.